Förlåt denna kvällstidningsrubrik men så är det.

Jag låg på intensiven när jag var 16 år.
Jag kom med nöd och näppe upp till min lägenhet på tredje våning när jag var 19 år.
Att få leva ett liv utan astma kändes rätt så avlägset då, om du förstår vad jag menar.
Tack vare att astmamedicinerna var rent ut sagt odugliga på sjuttiotalet lärde jag mig tidigt hur jag skulle "andas rätt" i olika situationer. Alla har ju olika upplevelser av astma men många brukar likna det vid att andas genom några sugrör.
Testa om du inte gjort det. Du kommer få en ljuvlig upplevelse av hur underbart syre är.

När jag var 33 år fick jag ett gymkort av en vän och uppdragsgivare. Hasse och gym var som cykel och fisk.
Att se sig själv i en miljö full av insmorda muskelberg som poserade i sina minimala badbyxor framför speglarna var inte vad jag längtade efter.
Som du hör hade jag aldrig varit på ett gym och hade inga planer på besöka ett heller. Kruxet var att jag FÅTT gymkortet.
Man vill ju givetvis visa lite respekt för en person som gett en en gåva.
Sagt och gjort, vi var några som drog dit en lunch. Det är Nautilus i Borås Badhus vi pratar om.
Döm av min förvåning när jag mötte några glada pensionärer och en "normal" tjej som verkligen hade fötterna på jorden. Hon visade hur allt fungerade och vad det var bra för. Det blev en liten tradition med lunchträningen.

När sedan min vän Marco tyckte att jag skulle hänga med på box på Kinna Hälsostudio var jag inte så avog längre. Han fick bara tjata ett halvår.
Okej, var tog "fri från astman" vägen undrar du? Jo, när jag i samma veva gick på min årliga "astmakontroll" upptäckte sköterkan något.
Jag blåste som vanligt i ett munstycke och ur en dator kom en kurva. Den kurvan hade hittills inte varit någon budbärare av goda nyheter så jag var väl inte så jättenyfiken.
Hon tittade förvånat på den, mumlade något om att den nog var trasig och gick ut ur rummet. Där satt jag och min 33 åriga lönnsnygga kropp. Hon kom tillbaka med en läkare och jag fick göra om hela proceduren några hundra gånger. Efter lite "sköterska och läkare mumlar konstiga termer" vände dom sig till mig och sa; det ser ju riktigt bra ut det här, Hans.
Hur mår du annars, undrade dom sedan. Jo, sa jag, jag mår bra har inte använt varken kortison eller bricanyl på 6 månader.

Så bara att det att jag tyckte det var roligt att träna och att jag åt bättre mat hade gjort underverk.

Tror du jag har svårt att gå till gymet idag?
Jag har ett konstant sug efter bodypump, core, flowin, step och allt vad det heter.
Efter att jag gått på bodybalance insåg jag att jag hade tappat lite av min andningsteknik. Tänk vad man kan lära sig i 40-års åldern.
Har du tänkt på vad som påverkas av att andas rätt?
Vet du någon som kan vara intresserad av bättre uthållighet, bli stresståligare, få ett ett sexliv med fler dimensioner och en allmänt välmående kropp?
Tänk på hur du andas.
Se till att din andningsapparat mår bra och "the rest will follow".
Förlåt världens längsta inlägg, nu skall jag andas ...

Det är lustigt, jag har aldrig träffat honom. Ändå har jag gått runt och "burit" deras öde inom mig det senaste året drygt. Och idag föddes en liten bäbis. Marcus Birro och hans sambo Jonna har fått en son. Så här sitter jag och är allmänt jätteglad för deras skull. Konstigt? Ja, lite. Härligt? Absolut. Grattis Marcus och Jonna!