Ane Bruns senaste platta "Changing of the Seasons" är ingen
"Melissa-blixt-från-klar-himmel" upptäckt.

Jag har haft koll på Ane sedan hennes ljuvlig debut
"Spending Time With Morgan" från 2003.
Ytterligare en artist jag aldrig hittat om det inte var för den
underbara skatten "Musikresan".
Googla och du kommer att förstå.
(till alla rabiata fildelningsdebattörer så har jag köpt strax
över 100 album på iTunes tack vare "Musikresan").

Nävål, första gången jag hörde plattan så fastnade den inte riktigt.
Det var som om min själ inte riktigt var där Ane var.
Även om jag klart och tydligt hörde att det var bra så nådde vi inte varandra.

Nu dök den upp i min iPhone när jag satt i bilen förra veckan och
nu föll det på plats med ett tjoff.
Vilken platta!
Hon är så underbart lekfull, mörk, naiv, vacker, stark, spröd genom hela plattan.
Det är inte alla som ror det i land, all heder åt ditt mod, Ane.
Flörten med Dolly i "The Treehouse Song", den naivt skruvade början
med "Armour" och skönheten i "My Star" är svårslagna.

Den här skivan kommer att följa med mig länge.
Att den med stor säkerhet kommer att ligga på min 20 i topp innan
årets slut är lika säkert som att finansanalytikerna inte har en aning vad som händer.
Men det är ett annat kapitel.

Nu skall jag njuta av soluppgången i någon minut med Ane.

Då och då stöter jag på människor som har varit med om fruktansvärda händelser.
På något mirakulöst vis har de klarat sig, med eller utan men för livet.

Men trots att de har en livssituation som inte är det minsta avundsvärd så finns
det något hos dem som är svårt att beskriva.
Dom har något som jag sällan upplever hos andra.
Något jag verkligen avundas dem för.
Det känns som om dom har en insikt, ett perspektiv som ger mer av
just livet.

Dom missar inte vardagliga små guldstunder med sina barn, med ögon, kropp
och själ levs tacksamheten ut i små ljuvliga gärningar varje dag.
Det ingen tvekan om att kärleken är viktig NU.
Dom vet att det inte finns något kontrakt med livet.
Så på något vis lever dom fullt ut.
I varje moment.

Är det det som kallas att leva hela livet i varje andetag?

 

Ibland händer det.
Det bara smäller till.
Man tror man har bra koll på läget,
PANG, så står man där med skägget osv osv.

Exakt så gick det till när jag fick höra Melissa Horns
platta Långa Nätter.
Och vilken skiva.
Vilken närvaro.
Mörkret i texterna håller Cash-klass.
Och hon är bara 21 år!!
Jag kunde varit hennes farsa.
NEJ, jag känner inte hennes begåvade mor, Maritza.
Jag vet vad jag menar...

Ser fram emot 4 dec då hon gästar Nef, kommer
bli hur bra som helst.
Har du inte hört henne får du kamma dig!
Sagolikt bra.
Punkt slut.

Vad har du för mål?
Som förälder och människa?
Så här tänker jag i alla fall.

Som förälder: att mina barn skall ta bra beslut och att jag skall få vara med så länge som möjligt.
Andligen: leva nära livet.
Själsligen: att mina talanger skall bidraga i andra människors liv och att jag får dö nyfiken.
Kroppsligen: fortsätta njuta av att sköta min kropp med både träning och vila så att SJU (!) andra människor får nytt liv av mina organ OM jag inte dör av ålderdom.

Funderar du fortfarande på donation?
Inget konstigt med det.

Intressant resonemang  h ä r.

Abbes pappa har lovat att inte tjata mer.
Kan nog inte lämna samma löfte  ;-)

Det vill jag och hakar på Abbes pappas kloka och kärleksfulla uppmaning.

Den 18 oktober är det Europeiska donationsdagen.
Abbes pappas tanke är enkel.
Gå in på hans blogg, läs gärna alla gladsorgliga inlägg, men klicka
på länken till donationsregistret.
Där kan du anmäla dig.

Följden blir att du ger någon annan människa en chans till ett nytt liv.
Skulle jag dö imorgon så vet jag att alla slag mitt hjärta har kvar kan
få slå i en annan människa och ge den ett betydligt längre liv.

Så var så god; ge någon ett nytt liv i ett  - K L I C K  -