Läste följande på Ulrika Goods mycket givande blogg.
Hoppas jag inte bryter all världens bloggregler men lägger in hennes
mycket vackra text rakt av.
Hennes blogg hittar du  H Ä R.

Allvar.

"I det senaste numret av M-magasin finns en artikel om min vän, och tidigare arbetskamrat, Ann Lindh.
Vi jobbade ihop på ett ställe som hette Styra i slutet av nittiotalet.
Och att styra är en av de saker Ann är fantastisk på, vilket inte direkt är vanligt på reklambyråer.
Hon ledde byrån med ett genomtänkt, tydligt och varmt ledarskap.
Det var inte hon som var den officiella chefen, hon var "bara" med i ledningsgruppen.
Men att det var hon, och inte fjanten som hade "VD" på sitt visitkort, som var företagets motor, visade sig inte minst den dag hon gick ut genom dörren för gott.
På några månader föll byrån ihop, likt en spettekaka i ösregnet, och förvandlades till en oaptitlig sörja som ingen ville ha något med att göra.
Hon är kanske den starkaste kvinnan, nej, personen jag träffat.
Delvis handlar artikeln om just detta, men tyvärr också om hennes cancer.
Om hur hon hanterar den, inte minst med tanke på att hon är mamma med ensam vårdnad om en 3,5-årig son.
På ett ställe i artikeln säger Ann något som är så klokt, så vackert och så sorgligt, att jag måste vänta en lång stund innan jag kan läsa vidare.
Det är nog den finaste beskrivningen jag läst, om att befinna sig i en situation som hennes:
"Jag lever på en ravinkant med stup på båda sidor. Men uppe på kanten odlar jag min son och vackra blommor, gungar och lagar pannkakor."
Heja dej, Ann. Du är fantastisk."

Heja Ann och tack Ulrika för att du förmedlar värme och sympati.
Det är få förunnat att vara både underhållande och djupt berörande.