Ane Bruns senaste platta "Changing of the Seasons" är ingen
"Melissa-blixt-från-klar-himmel" upptäckt.

Jag har haft koll på Ane sedan hennes ljuvlig debut
"Spending Time With Morgan" från 2003.
Ytterligare en artist jag aldrig hittat om det inte var för den
underbara skatten "Musikresan".
Googla och du kommer att förstå.
(till alla rabiata fildelningsdebattörer så har jag köpt strax
över 100 album på iTunes tack vare "Musikresan").

Nävål, första gången jag hörde plattan så fastnade den inte riktigt.
Det var som om min själ inte riktigt var där Ane var.
Även om jag klart och tydligt hörde att det var bra så nådde vi inte varandra.

Nu dök den upp i min iPhone när jag satt i bilen förra veckan och
nu föll det på plats med ett tjoff.
Vilken platta!
Hon är så underbart lekfull, mörk, naiv, vacker, stark, spröd genom hela plattan.
Det är inte alla som ror det i land, all heder åt ditt mod, Ane.
Flörten med Dolly i "The Treehouse Song", den naivt skruvade början
med "Armour" och skönheten i "My Star" är svårslagna.

Den här skivan kommer att följa med mig länge.
Att den med stor säkerhet kommer att ligga på min 20 i topp innan
årets slut är lika säkert som att finansanalytikerna inte har en aning vad som händer.
Men det är ett annat kapitel.

Nu skall jag njuta av soluppgången i någon minut med Ane.