Då och då stöter jag på människor som har varit med om fruktansvärda händelser.
På något mirakulöst vis har de klarat sig, med eller utan men för livet.

Men trots att de har en livssituation som inte är det minsta avundsvärd så finns
det något hos dem som är svårt att beskriva.
Dom har något som jag sällan upplever hos andra.
Något jag verkligen avundas dem för.
Det känns som om dom har en insikt, ett perspektiv som ger mer av
just livet.

Dom missar inte vardagliga små guldstunder med sina barn, med ögon, kropp
och själ levs tacksamheten ut i små ljuvliga gärningar varje dag.
Det ingen tvekan om att kärleken är viktig NU.
Dom vet att det inte finns något kontrakt med livet.
Så på något vis lever dom fullt ut.
I varje moment.

Är det det som kallas att leva hela livet i varje andetag?